tvåhundrafjorton. …och iväg igen

Juste!

För er som antagligen redan vet.

http://littlelionme.tumblr.com

För nu i alla fall.

tvåhundratretton. tillbaka

Och min dator är live.

Kanske till om med lägger upp lite bilder från mitt nya rum.

Om jag känner mig snäll nog.

tvåhundratolv. just nu

Mitt i att flytta.

Rowligt!

tvåhundraelva. på spaning efter den tid som flytt

Jag vet att jag ska gå och lägga mig, men jag är inte så bra på det. Som Tofan sa, jag förstår inte riktigt hur människor kan vara uttråkade nu för tiden. Det finns så mycket att göra, läsa, se, förstå, tänka på, vara, känna.

Så mycket.

Och jag tänker på då. De dagar då jag kunde åka tidigt, sent. De nätter jag åkte. Smsade. Knackade. Vi var båda trötta. Bilal skulle till jobbet och jag åkte direkt därifrån. Nyvaken. Nyvakna. Ibland tog det en stund för henne att märka smset. Morgonrock och kyla som svepte in så hela hon rös, och jag som var om möjligt ännu kallare.

Kan inte ha varit skönt att krama mig.

Men det gör man ändå.

Då är det väl skönt.

Det är så annorlunda nu. Allt är så annorlunda, och de dagarna existerar bara i mitt minne. Och kanske i hennes ibland. Jag noterar alltid när den gröna linjen avviker till höger sida av perrongen i gullmarsplan. Bara för att.

Jag strosar ibland runt där, runt kyrkan. Kanske tar ett kort. På väg hem ibland och väljer en omväg upp för trapporna och ner för gatan där jag alltid brukade svänga till vänster när hon tittade efter mig.

Det var väl mest nyfikenhet.

Men hon tittade i alla fall.

Jag har sedan länge lagt det bakom mig. Men det är fortfarande min stad, och delar som är delar av mig. För att jag vill att de ska vara det.

Så vad betyder det en natt som denna?

Kanske att jag inte kan sova…

Förlåt mig, du måste säga till mig. Be mig borsta tänderna när du gör det, det hjälper alltid. Jag vill inte sova när jag svarar på ditt morgonsms. Även om de ger mig goda drömmar då jag somnar om. För det gör jag alltid, det vet du.

Sov gott nu.

tvåhundratio. bara en funderare

Imorgon.

Sen flytt.

Till mor min.

tvåhundranio. tidsfördriv

tvåhundraåtta.

Läser Sofias inlägg om familj. Om att höra andras röster runtomkring sig. “Andras röster. Att det inte behöver vara tyst om inte jag är en av dem som pratar. Att det pågår andra samtal, andra tankar som byts helt oberoende av mig men alldeles nära.” Som hon så underbart skriver.

Jag tänker på min mor.

Tror att min bror är hos henne just nu. I för sig så kan han prata i monolog rätt så bra, men det hör inte hit.

Hon ringde igår och frågade om jag skulle komma över i helgen. Om jag kunde vara hemma hos henne på måndag, tisdag. Det var hon och min yngsta syster Alexia som flyttade “hemifrån” när mina föräldrar skilde sig för två (tre?) år sedan.

Från och med idag och en vecka framåt är Alexia här, hos pappa.

Och jag tänker på att hon kommer vara där hemma när hon vaknar. Hon kommer gå och lägga sig där. Utan att höra andras röster. Hon åker inte hiss med mig och min äldre syster när vi tjafsar om filmer och böcker. Hon sitter inte som jag gör, i mitt rum och hör hur pappa och Alexia skriker på tvn.

Jag hoppas verkligen inte hon har lyckats hitta min blogg. Men hon är ju så otroligt bra på att luska reda på saker, så det kanske hon har.

Jag vill inte att hon ska vara ensam.

Trots det sitter jag bara här.